Jag har alltid varit rastlös. Så länge jag kan minnas har mina fötter trummat i väg – ofta utan att jag ens märkt det själv. Det har orsakat viss irritation genom åren. Från andra alltså, inte från mig… Jag gillar att trumma.

När jag var runt tolv år introducerades jag till musik på ett sätt som fick mig att känna att det här kanske jag kan. Jag kanske kan lära mig spela. Jag hade tagit pianolektioner som liten, men det här var något annat. Det var som en rockskola man kunde gå till efter den vanliga skolan, och där tog jag mina första ackord på elgitarren. Efter att ha provat de flesta sporter utan att riktigt känna mig hemma, kändes det här som att komma in i en kärleksfull familj. Det här var jag. Och det här var något större än jag.

De kommande åtta åren gick åt till att växa upp och rivas ner. Bygga upp en längtan och en frustration som, tillsammans med fantastiska vänner och en rejäl dos naivitet, tog mig ut i världen med min gitarr. Vilken upplevelse det var. Jag har sett människor sjunga tillbaka mina texter till mig – helt otroligt. Men efter tre album och några turnéer kände jag att det livet inte hade mer att ge mig. Det började handla mindre om vad jag ville och mer om vad vi trodde folk ville höra. Magin försvann, så jag lämnade bandet jag själv startat. Jag har inte ångrat det. Inte än idag faktiskt.

Jag fortsatte skriva och spela, och började även sjunga. Låtar jag själv ville höra – och behövde skriva. Det är mer ett behov än något annat.

När jag närmade mig fyrtio började jag intressera mig för fotografi. Jag vet inte riktigt varför – det bara drog i mig. Det blev en ny fristad. En plats där jag kunde skapa vad jag ville, hur jag ville. Helt självlärd har jag lärt mig längs vägen – vilket jag fortfarande gör. Jag älskar fotografi. Jag älskar de frusna ögonblicken i gatufoto, porträttens magi som får dig att vilja lära känna personen du ser, ljuset och skuggorna och hur otroligt vacker naturen är när man bara är tyst och tittar.

Ju mer engagerad jag blivit i fotografin, desto mer känner jag en fara – att det ska bli som med musiken. Det är lätt att börja skapa för att behaga andra. Att tänka att man borde göra si eller inte borde göra så. Jag försöker verkligen att inte hamna där igen – men det är svårt. Särskilt med sociala medier och den dragning de har.

Jag är tillgänglig för uppdrag och säljer mina bilder – de flesta i alla fall. Så hör gärna av dig om du är intresserad.